The road not taken

I lördags var det diplomeringsceremoni i Universitetsaulan och Uppsalaekonomerna var där och bar fana vid inmarschen och jag höll ett tal. Det var ett mycket fint och högtidligt arrangemang som jag uppmanar alla att delta i när det blir er tur! Att fysiskt gå fram och hämta sitt diplom, sin examen, inför vänner och familj känns verkligen värdigt. Prorektor Kerstin Sahlin delade ut diplomen och bjöd på mingel efteråt.

När jag blev tillfrågad att hålla tal kände jag genast att det kan bli svårt att tala till dem som har "kommit längre än en själv" vid ett sådant här tillfälle. Att ge råd eller liknande blir ju bara jättefånigt. Jag satt därför förra veckan och letade runt efter en dikt eller liknande och kom över Robert Frosts "The road not taken". Jag älskar den! Jag har läst den flera gånger och tycker att den säger så mycket om att inte bli stereotypisk eller göra det som andra förväntar av en. Att våga ta en ny, ännu inte upptrampad väg. Jag avslutade talet med att läsa den och självklart ska ni få ta del av den också:

The road not taken

Two roads diverged in a yellow wood,
And sorry I could not travel both
And be one traveler, long I stood
And looked down one as far as I could
To where it bent in the undergrowth;

Then took the other, as just as fair,
And having perhaps the better claim,
Because it was grassy and wanted wear;
Though as for that the passing there
Had worn them really about the same,

And both that morning equally lay
In leaves no step had trodden black.
Oh, I kept the first for another day!
Yet knowing how way leads on to way,
I doubted if I should ever come back.

I shall be telling this with a sigh
Somewhere ages and ages hence:
Two roads diverged in a wood, and I—
I took the one less traveled by,
And that has made all the difference.