Den här gästbloggen tänkte jag faktiskt tillägna något annat än just Uppsalaekonomerna. Uppsalaekonomerna har upptagit väldigt stor del av min tid i Uppsala och jag skulle förmodligen kunna skriva många långa inlägg om hur fantastisk och underbar föreningen är, men det vet ni ju förmodligen redan vid det här laget. Därför tänkte jag fokusera på något som är en viktig del av det föreningen jobbar för - att ge medlemmarna en chans till en date med drömföretaget.
Så här när våren blommar som bäst är det många som går runt med ett litet fånigt leende på läpparna. Uppsala fylls vid den här tiden inte bara av helt fantastiska fester utan även söta par. Men det är också något annat som händer såhär i slutet av vårterminen. Många är på väg ut i arbetslivet och söker därför jobb för fullt.
Att få det där beskedet som man så länge väntat på, som man gått och oroat sig över så länge, kan vara precis lika bra som den där första tiden när man är nykär. Man vill helst hoppa jämfota av glädje en gång i timmen och pratar om det på samma sätt som man pratar om sin nya kärlek och ser för stunden det hela genom ett rosa skimmer. Man har fått jobb. Jag satt och pratade om precis det här med en kompis nyligen och insåg att jobbsökande och förälskelse faktiskt inte är helt olika varandra.
En intervju med drömföretaget, det där företaget som ”alla” vill jobba på. En date med drömkillen, coola killen, den där som ”alla” vill ha. Även om man helst vill undvika att tänka på det där med jobb och jobbansökningar så länge man kan så går det till slut inte – och även om man gärna är singel är det ju alltid trevligt med en date eller två, eller hur? Förhoppningsvis är jobbsökandet som lycklig kärlek, men det kan lika ofta kännas som olycklig kärlek.
Båda sakerna är båda roliga och jobbiga, en berg- och dalbana av glädje och uppgivenhet - ett enda virrvarr av känslor. Kanske är ens vänner i samma sits (ja men vem har inte varit med om att ”alla” runt omkring en träffar någon samtidigt?) och hur man än försöker hålla samtalet borta från den fantastiska intervjun (den där otroligt trevliga filmkvällen) så går det bara inte. På samma sätt som att man inte kan låta bli att prata om den där killen eller tjejen som bara är såå snygg och charmig så kan man inte låta bli att prata om jobb, ansökningsbrev och bildens vara eller icke vara på CV:t.
Första intervjun (daten) är självklart allra jobbigast. Klädvalet tar en evighet – man vill ju inte se för uppklädd ut, det får inte se ut som att man ansträngt sig för mycket. Det måste se avslappnat ut. Men snyggt, definitivt snyggt. Vad passar just för det här tillfället? Sedan obsessar man lite över själva händelsen. Vad kommer egentligen hända? Kommer det kännas naturligt och självklart eller förvirrat och bara fel? Man vet att man måste läsa på - Facebook kan ju nästan fungera lika bra som företags hemsidor i syftet att läsa på om tidigare historia, karriärsmöjligheter (skulle det kunna vara en seriös tjej och något som kan leda till ett seriöst förhållande?), värderingar och viktiga egenskaper (vad verkar just den här killen gilla? Intressen? Fan pages?) och självklart försöker man få fram intressanta fakta som man måste veta (vilka umgås han med? Vad pluggar hon?). Dock får man ju absolut inte visa att man vet allt det här under intervju eller, gud förbjude, daten.
Sedan kommer ju dagarna efter intervjun eller daten, som på många sätt är värre än oron innan. I alla fall vi tjejer är ju experter på att överanalysera allting fram och tillbaka (jag känner nog en och annan kille som är snäppet värre också, faktiskt). Varför sa jag så där? Åh nej, gjorde jag verkligen sådär? Går jag vidare i processen (till nästa date)? Man väntar på samtal (eller SMS) och hoppar till så fort telefonen gör minsta ljud ifrån sig. Ena stunden är man säker på att man har gått vidare och andra stunden är man helt inställd på att det inte blir något.
Sedan händer det plötsligt. När du som minst anar det, såklart. Samtalet du väntat på – eller helst ville slippa. Kanske står du där med ett erbjudande om anställning (eller varför inte en liten ”får jag chans på dig” lapp?) i handen eller så biter du ihop och försöker se framåt. Ta tag i de där jäkla ansökningsbreven igen (herregud, det måste väl finnas fler jag kan dejta?) och ställa in sig på att åka hela berg- och dalbanan igen. Slutligen har vi ju det här fenomenet att när man fått ett jobberbjudande så börjar det plötsligt ramla in intervjutider och erbjudanden till höger och vänster – på samma sätt som att man helt plötsligt blev väldigt intressant i en massa andra ögon när man väl tagit steget och gjort det där såkallade dejtandet offentligt.
Så nästa gång du ser någon flina fånigt så kan den personen visserligen vara nykär, men det kan också vara så att du mött på någon som precis har fått ett positivt besked från drömföretaget.
Till er alla vill jag slutligen säga, lycka till med jobbsökandet och lycka till med kärleken. Själv tänker jag ta en uppsatspaus (vaddå, det här räknas väl inte som paus?), gå ut i vårvädret och vara sådär löjligt lycklig ett tag.
